Dogs, cats, opera and gym - welcome to my world

Jag har fått två behandlingar för min förkortade högra halssena. Förkortad har den blivit för att jag spände den så kopiöst när jag fick reflux-skiten för ca 2,5 år sedan med tillhörande svullnad på ena stämbandet. För att kompensera detta, kom kroppen på den fina idén att kompensera med andra sidans halsmuskulatur. När svullnaden försvann och jag kunde sjunga igen, tänkte jag inte mer på halsmuskulaturen. Jag var ju frisk, jag kunde sjunga, nu skulle livet gå vidare! Nu gjorde det ju inte riktigt det....och för en tid sedan märkte jag att varje gång jag rörde huvudet åt höger, så knakade det i nacken. Och eftersom det är nära öronen, så hördes det väldigt väl. Inte så kul ljud. Typ som om huvudet håller på att lossna. Så nu har jag blivit "knakad" och tryckt där, och AJ! det kändes minsann. Och hårt satt de, mina 2år gamla spänningar. Och när de löstes upp...jösses, att man kan bli så slut på alla plan! Hade repetition igårkväll, lustigt nog med många av de människor som var

Jag skrev ju häromdagen om att jag upplever det som om jag har fastnat mitt på tröskeln ungefär. Knappt hade jag vågat tänka tanken, innan jag jag kände att saker och ting faktiskt förändrade sig. Ett sångjobb på längre tid verkar plötsligt realistiskt, ett par jeans jag tidigare bara fått upp nånstans på låren gick plötsligt på, riktigt lätt dessutom, och jag känner mig plötsligt full av tillförsikt i alla möjliga frågor. Träningen har gått bra trots att jag har känt mig lite trött, ja, kort sagt, det mesta går faktiskt vidare. Märkligt. Livet är märkligt. Det där med att släppa taget och våga tänka: "äsch, nu ger jag upp, jag släpper taget, jag kan inte göra mera", det är bra märkligt. Och det går ju inte att fejka, man måste vara där, annars händer inget. Häftigt och förunderligt. Det är bara en sak som jag känner att jag måste göra för att allt ska kännas bra. Imorgon ska jag nog göra det. Nu ska jag se om sonen är vaken. Höstlov är det, och det blir nog landet ett par da

Känner mig helt borta idag. Jag var på behandling i morse för att min nacke har börjat knaka. Jag tror att det hänger ihop med den hemska sommaren -07 och allt som hände då, och att jag spände halsen på höger sida nåt enormt för att kompensera nån skit som satt på vänster sida. Och knaket var också på höger sida. Näväl, kiropraktorn Johanna tryckte och knakade och masserade och efter det blev jag helt slut. De satt som berg, spänningarna, de hade ju ändå haft två år på sig att riktigt boa in sig. Till slut var det var som alla spänningar som satt där på halsens högra sida frigjordes, och allt som hänt de senaste två åren passerade revy. Och det är inte nåt men vill ska passera revy. Jo, en del, men det jobbiga kan gärna gå och dö för all evighet. Jag hoppas på att det är det som har skett nu. Visserligen känns det snarare som om det är jag som skulle gå och dö, men imorgon kommer allt kännas bättre. Hur kan man känna sig så borta...?

Min mamma ramlade idag och fick en liten fraktur i bäckenet. Plötsligt blir det så tydligt att hon är gammal, jag är enda barnet och att livet är ändligt. Samtidigt, långt borta i Paris, har min dotter gjort en tatuering. Och vad har hon då låtit tatuera in där, på sin överarm? Jo, morfars initialer, J S. Morfar, som dog när Elin var knappt tre år gammal, och som fortfarande är en av de viktigaste personerna i hennes liv. Och här sitter jag, i Stockholm, och funderar på hur livet ska gå vidare. För vidare går det ju, frågan är bara hur. Kom just ihåg att jag drömde om min pappa, J S, inatt. Kanske han hälsade på för att se hur både jag, Elin och hans fru mår. Och hon ramlade och Elin bär honom alltid med sig på sin arm. Och lillebror heter Jacob och bär också alltid morfar med sig på något sätt.

Det är så mörkt idag! Klockan är över 10, men det har liksom inte blivit ljust. Lätt gjort att man känner sig lite mörk inombords också. Jag har en längre tid känt att livet står och väger, det är som om jag står på en tröskel men inte riktigt kommer över. Jag önskar verkligen att jag kommer över den där tröskeln snart. Det gäller inte bara sjungandet, det gäller allt möjligt. Något händer, jag tänker "åh vad skönt, äntligen går tillvaron vidare"och sen stannar allting upp. Jag vill ju känna att livet rör sig. Det gör det ju förstås, men jag behöver något mer, jag behöver en riktig knuff ut ur det gamla och in i det nya. Knuffa mig! Hjälp mig över tröskeln! Plötsligt fick jag känslan att det jag ska lära mig är att jag inte ska försöka styra allting. Styr jag fel saker? Men jag vill inte bara bli passiv. Hmm. Inte så lätt. Går och tränar och ser vad som händer med tankarna efter det. Men mörkt är det därute...

Min röst ramlar liksom längre och längre ner i mig själv. Visserligen känns höjden bättre än på åratal, men djupet...det har blivit en avgrund. En positiv avgrund. Känns som jag har lika mycket som Zarah Leander att ge därnere. Var kom det ifrån?? Misstänker starkt yoga-andningen och den självinsikt som kommer med den. Och att mitt liv känns lugnt, i stort sett iallafall, och fritt från massa negativ stress. Jaha, får väl se vart jag ramlar ner nånstans. Började som mezzo, blev dramatisk sopran, slutar som bas?? Tror jag stoppar på mitten nånstans. Det galna överdrift-livet är över. Balans är ordet för dagen, och ordet för livet. Tra la la, jag är i mig själv, tjohej... Undrar om min röst har ramlat ner här?

En av mina elever hittade plötsligt ner i sig själv med besked idag! Plötsligt lät det som en annan människa, en mogen, lugn, säker, förankrad människa som vet vad hon gör. Så häftigt! Jag blev så glad. Tänk om alla sjöng och försökte hitta sin innersta kärna, vilken bra värld vi skulle ha då. Eller? Nåja, det får vi aldrig veta, men jag fortsätter sitta här och vara glad över de framsteg som sker. Heja, heja, andas mer!! Och djupare!!

Blåste just av vägen. Det blåser jättemycket! Kan inte minnas att jag faktiskt har blåst av vägen tidigare, men idag hände det. Plötsligt var cykeln och jag förflyttade 2 meter i sidled. Lite kul faktiskt. Var uppe med "tuppen" i morse, öppnade på jobbet och cyklade iväg i mörker och halka för att vara där kl 6. Känns lite lustigt när klockan drar mot åtta och man redan har varit vaken i 3 timmar. Men det funkar. Fram på förmiddagen kom ett gäng dagisbarn som skulle köra sitt lilla pass i Stora Hallen. De är så otroligt söta! Och alla små stövlar som stod utanför.....och några små flickor hade prinsesskjolar. Så fina! Idag blev det lite träning också, och sen ska det bli lite undervisande också. Livet är rätt bra. Tänker mycket, vissa människor fastnar som post-it-lappar på hjärnan. Men det är ok. Jag åker med i vad som händer och försöker gilla läget, vad annat kan man göra? Det svåraste är att leva i nuet, men det är bara att träna och träna. Det är ju spännande att behärsk

Varje gång något händer i mitt liv som berör mig på djupet, så drömmer jag otroligt mycket. Det känns väldigt tydligt att det är bearbetande drömmar, och att saker kommer upp till ytan som jag inte visste att jag visste. Inatt drömde jag (något förenklat) följande: Jag och en person jag nyligen har träffat är på en plats som är ett slags blandning av gym och hotell. Vad vi hela tiden vet, är att vi ska vara med på nån sorts filminspelning där vi ska hoppa ner i en pool och bli skjutna.Det är bara det att en av oss, vi vet inte vem, dör på riktigt. Och det är Penelope Cruz som ska skjuta oss med pistol. Den här andra personen är helt lugn och verkar i det närmaste oberörd av vad som ska ske, han har bestämt sig och inget spelar nån roll. Jag däremot blir mer och mer förtvivlad, för jag vill inte dö. Vi hoppar i poolen och väntar på skottet, och jag klamrar mig fast vid min vän och gråter och skriker att jag aldrig mer kommer att få träffa mina barn. Han är fortfarande lika lugn, och Pen

Märker att jag inte skriver så ofta längre. Det händer så mycket att jag inte riktigt hinner med. Människor kommer i min väg på de mest mirakulösa sätt. Möten sker som jag inte vet vart de leder, utmaningar ställs inför mig och jag lär mig nya saker. Människan är allt något otroligt. Jag hatar att låta sentimental, kanske menar jag att det är livet som är otroligt. Och de möten som livet ordnar för oss. Imorgon fyller min minsting 16år. Har nästan svårt att fatta att det är samma lilla kryp som kom ut för 16 år sedan, endast 2,9 kg tung och 48 cm lång. Otroligt var ordet. En liten mormor med sitt stora barnbarn. Som fortfarande vill ha en levande apa som husdjur. Jacob alltså, inte mormor.

Till er som är intresserade och vill komma: Syster Angelica lördagen den 7 november kl18 i Huddinge Kyrka. Kan bli bra. Jag sjunger inte jättemycket. Men jag sjunger lågt. Och det är riktigt kul! Och så är jag hemsk. Alltid lika kul. Dessutom är jag den enda som slipper nunnekläder. Bara det! :-)

Det är underbara höstdagar ute. Ganska kallt, men sååååå vackert. Jag älskar hösten. Känner mig mycket mer levande på hösten än på våren. Älskar att ta på mer kläder, riktiga skor, halsduk, se film, mysa....men det klart, snart blir det väldigt mörkt väldigt snabbt. Men jag tränar mig på att leva i nuet, så jag njuter NU. Bara för att jag den här veckan har tänkt att "nu tar jag ansvar för mig, så får andra ta ansvar för sig", känns det som massa bra saker händer. Bara för att jag vågar lite mer, när jag inte hela tiden planerar för vad som eventuellt kan hända om jag gör så och får den reaktionen tillbaka, blir det bra och enkelt. Och det kan bara bli fel, what´s the big deal liksom. Tänker också mycket på, att det är när jag sjunger som jag känner mig som mest levande. Det är på nåt sätt då som jag får använda både kropp och själ på ett område där jag känner mig trygg. Så jag vill alltid sjunga. Känner mig lugn.

Han var inte så dum, gamle Giuseppe Jag har just sjungit med Katrin och Gustav. Katrin är sångerska, Gustav är pianist. Så roligt att musicera tillsammans, att inte bara höra sin egen röst och stå i sin egen lilla kammare. Det gör mig både glad och ledsen. Sjunga är ju det jag vill. Samtidigt måste jag ju tjäna pengar och finnas i ett socialt sammanhang, men ÅH! vad jag är mig själv när jag får sjunga. Vågade mig t.o.m. på Aida. Har ju aldrig sjungit italienskt i princip, men det var kul. Verdi är härlig. Inte helt lätt, men härlig. Kommer ihåg på gymnasiet, jag och min kompis Eva gjorde ett specialarbete om Aida, och där ingick att vi sjöng duetten Aida-Amneris. Då sjöng jag Amneris, mezzon. Det var väl senaste gången jag sjöng på den, våren 1980 typ. Och hösten 2009 är jag där igen, fast nu sjöng jag Aida. Och inte tänker jag stessa upp mig över mina hopp i repertoaren, ska sjunga La Zia Principessa (i Suor Angelica) på en konsert och d