Dogs, cats, opera and gym - welcome to my world

Igår var det dags att stänga igen på jobbet, och det gick hur bra som helst. Fantastiskt skönt, ikväll är det dags igen, det känns ännu lugnare idag. Min gamla klasskamrat C var hemma här i fredags, vi pratade om livet och kärleken och ångesten och Gene Kelly och stress och sensualism och massa annat. Ska ta ansvar för mig själv och inte för andra vuxna människor. Jag är Damen i den gröna klänningen. Och hon gör som hon vill. Tack C. Bytte mitt sedvanliga intensivpass idag mot ett medelpass på Kungsholmen, ska va lite snäll mot kroppen känner jag, var så trött förra veckan att träningen bara var seg och trög. I varje fall; jag hamnade på ett jättehärligt pass med massa orientaliska klanger och höfter som rörde sig på ett allt annat än svenskt, präktigt sätt. Frigörande. Damen i den gröna klänningen. Yes. Damen i den gröna klänningen kan även ses i andra färger..... Cyd&Gene, love you!

En av dom iallafall!

...kom vid middagen nyss: " Vilken kille vill inte hellre ha en apa än en flickvän?!" Sagt av Jacob och Joakim, 16 år gamla. Båda med flickvänner. Tycker äldre killar likadant?? Vill man veta..?

Den här veckan har varit grymt jobbig. Först söndagen, när jag fick en total blackout när jag skulle räkna kassan på jobbet. ALLT kom tillbaka med ljusets hastighet, jag är värdelös, jag kan inte räkna, jag måste söka ett annat jobb, ingen kan nånsin tycka om en sån loser....det var skrämmande hur jag på ett par minuter bara lät allt arbete jag gjort med migsjälv falla, hur jag blev helt skyddslös och fullständigt ett offer för omständigheterna. Och samtidigt lägger jag allt ansvar på migsjälv, för jag ska nämligen kunna allt på en gång, jag får inte göra fel, det kan andra ägna sig åt, men inte jag, inte. Jag måste alltid vara värre än andra, vare sig jag sjunger Brünnhilde eller jobbar på Friskis eller tränar. Men den här gången insåg jag det åtminstone, även om skadan redan var skedd då. Min kropp bara stängde ner, det kändes som (inbillar jag mig iallafall) som när en dator bara går in i viloläge, fast man inte har tryckt på nånting. Jag förstod inte att det tog så enormt mycket k

.....när ens hjärna har åkt på semester till okänd destination? .....när man tror man har koll på en situation, och så har man inte alls det? .....när en person man bryr sig om beter sig obegripligt? .....när man skulle kunna sova typ 20 timmar i sträck? ......när inte ens träningen känns lika kul som vanligt? .....när man är på väg att börja gråta så fort nån frågar hur man mår, eller bara är snäll mot en? Vet inte. Har i alla fall köpt nya joggingskor. Alltid en liten ljusglimt i kaoset. :-)

Mina närmast planerade inköp är: nya coola snygga sköna fantastiska joggingskor (körde intervallträning idag efter jobbet trots att jag steg upp kl 5 imorse och ögonen - och benen - gick i kors), gärna i nån underbar färg! Ebba Forsbergs nya CD med Cohen på svenska. Känner att det är en riktigt fin höst-investering. Because I´m worth it!

Jag spenderar ju mycket tid på träning. Jag har bra kondition, jag går på intensivpass flera gånger i veckan,jag gymmar, jag ashtanga-yogar, jag cyklar vart jag än ska, kort sagt, jag är aktiv och sköter min kropp. Men på nåt sätt har jag nån hang-up för det där med att jogga. Jag tror på allvar att mina ben är ungefär en meter kortare än alla andras ben (det är dom ju, skulle min son säga) och dessutom har jag ägnat mycket tid åt att träna benen i gymmet, alltså är dom kraftiga och muskulösa. Så när jag ska ut och springa, tycker jag alltid att mina ben känns som betongben och att verkligen ALLA springer förbi mig. Fick lite tips av Helena på Friskis, och gav mig upp på löpbandet fast besluten att åtminstone öka tempot från daggmask till skalbagge. Eller nåt. Men se, det gick ju riktigt bra! Mitt "bekväm-tempo" låg på 9km/h, vilket faktiskt är snabbare än en daggmask. Och med lite intervallträning var det ok att ligga mellan 10-10,5km/h. Så daggmask-perioden är kanske förbi!

Var på Lindex idag och provade jeans. Jag såg ut såhär: Fast med jeans. Så det blev inga jeans. Hatar provrum. Hatar min rumpa. Hatar att jag ser ut som en noshörning bakifrån. En noshörning som försöker klämma in sig i byxor storlek 38. Så himla fult. Så bara för det var jag tvungen att köpa lördagsgodis också. Men jag tycker ändå inte att livet är skit, bara pyttelite. När jag inte ser mig själv bakifrån, vilket jag ju normalt inte gör, är jag rätt nöjd. Så jag får väl sluta titta i äckliga provrumsspeglar då. Ska önska mig en snygg fin rumpa av jultomten.

Läs det här! Intressant tycker jag, och rör mycket av det jag går igenom just nu. Har varit ledig idag och varvat ner med lite intensivjympa. Idag var det en dam som redan i passets början klagade på musikens volym. Det blev lite konstig stämning efter det, och jag förstår ledaren som visserligen fick en del adrenalin av ilskan men, av naturliga skäl, inte riktigt såg lika glad ut som vanligt. Jag älskar verkligen när musiken sköljer över en och man glömmer tid och rum. I en så stor lokal som F&S City känns inte ljudet påträngande heller utan bara peppande. Själv sjunger jag ju så starkt att jag nästan får lock för öronen ibland, så jag kanske redan är hörselskadad, men näää, hög musik ska det va! Annars skulle jag svimma av utmattning, musiken gör verkligen så mycket till upplevelsen.

Jag har börjat ett nytt extrajobb, som receptionist på Friskis&Svettis. I två dagar har jag stått där nu och försökt att inte ställa till med nån större katastrof i datasystemet. Men det går riktigt bra, och jag har underbart gulliga kollegor som hjälper mig. Det känns så skönt att kunna bejaka flera saker i livet, inte som förut när jag trodde att satsade jag på en sak, eller en person för den delen också, var det det enda som existerade. Och allt annat jag gjorde skulle bara göra mig ofokuserad på det stora målet, dvs karriären. Det känns faktiskt väldigt skönt att ha kommit förbi det. Vad spelar karriär för roll om jag inte mår bra? Eller om privatlivet är en plåga? Jag är så fascinerad av tanken att allt kommer till en i rätt ögonblick. Yogan kom till mig, några elever kom till mig, ett extrajobb kom till mig, bra, fina människor kom till mig. Tack, livet!

...att i onsdags efter intensivpasset kom en liten dam som är värd på F&S City in i omklädningsrummet för att snygga till lite. Vi började prata, och hon sa att hon hade tittat lite på passet, och så sa hon följande otroligt gulliga: " Det är så roligt att titta på dig, för du STRÅLAR!" Jag tyckte det var så sött så det var inte sant! Kanske är detta som är nyckeln till livet,eller en nycklarna iallafall, att njuta av allt man gör. Det har förgyllt min vecka. Tack, underbara värd-damen!

Såhär glad känner jag mig i min röda jacka. Det var svårt att få med både jackan och mig, men en skymt får man iallafall!

Jag är så glad, jag har just köpt en röd jacka på Stadium. Jag, som ändå har varit ganska överviktig, kunde köpa storlek 38 idag och jag är verkligen JÄTTEGLAD. Den är mitt bästa lördagsgodis någonsin! Det kommer en bild senare, jag använder ju mobilkameran, men nu har sonens mobil gått sönder och han har min och jag har min gamla och se, den vill inte riktigt samarbeta. Men jag lär få tillbaka min ikväll enligt ryktet. Ja, det kanske är fånigt att vara glad över något sådant, men för mig betyder det så mycket. Jag tycker om min kropp, det är för mig en ny sensation. Jag märker att jag kan le och bjuda på mig själv på ett annat sätt, och jag får leenden och vänlighet tillbaka. Inte ens det faktum att det inte blir någon audition i Wien nästa vecka får mig ur balans. Jag tänker att det är någon mening med det också. På vägen har jag gjort enorma upptäckter, varav kanske den största är, att jag är värd något utan att jag står på scen och presterar hela tiden. Så på något sätt är jag nöjd

Jag tänker mycket på detta att försöka dra in moment av yoga i sången. E var här på lektion idag, och innan dess hade vi kört ashtangayoga i en och en halv timme. Det kändes häftigt att gå direkt från svettiga asanas och djup, ljudande andning till att sjunga. Yoga i vardagen måste ju vara detta att kunna bibehålla samma fokus och koncentration på sitt inre och sin andning som man har där på sin lilla matta. Jag tror faktiskt att det kan vara en grej, det här att göra "sång-yoga". Om jag ska tala av egen erfarenhet, är det ju just när man står där i en stressituation, t.ex på scen inför ett svårt moment, som man börjar krångla och nerverna och andningen ställer till det för en. Är man inte riktigt på 100% heller ( och det är man oftast inte), är det så lätt att måla in sig i ett hörn och efteråt bara förknippa situationen med ångest och otillräcklighet. Jag gör det hela tiden, och man måste upprepa samma sak så otroligt många gånger på ett motsatt sätt innan hjärnan och kropp

Här är jag med mitt långa röda hår när jag nyss cyklade hem från F&S Karolinska. Septemberkvällen är varm, så kläder kändes överflödigt. Ok, inte riktigt sant, jag har ju inte rött hår. Och jag hade lite kläder på mig. Men det var varmt i luften, om än kolsvart. Precis som på bilden. Lite mysigt med hösten ändå, fastän dagarna blir kortare. Min ena sångelev är sjuk, så fröken E får all min energi imorgon. Vi börjar med en och en halvtimme ashtangayoga, och sen ska jag försöka få henne att hitta yogan i sången och sångandningen. Ska bli spännande!

De senaste dagarna har varit omvälvande. Igår gjorde jag något på yogan som jag inte gjort på 30 år och inte vågat för att jag skadade mig, efter det träffade jag en person som betydde oerhört mycket för mig och som jag inte har haft kontakt med på 10 år, på grund av sjukdom bl.a. Det var känsloladdat att ses igen, tiden är något märkligt egentligen, finns den? 10 år har gått, vad har hänt, både allt och inget. Ska iväg och jobba på Friskis och skriver inte så mycket mer nu, men jag känner mig både glad och omskakad. Det händer så mycket. Jag var trött på intensivpasset idag, men det gör inget. Jag håller på att få min kropp och mig själv tillbaka. Det känns nästan religiöst, högtidligt. Nu måste jag dock slänga i mig något så trivialt som mat innan jobbet! Hej svejs!